Kriget är vunnet kampen är igång

- På västfronten mycket nytt

Kriget verkar vara över. När mullret i fjärran från igårkväll lagt sig var 2012 dött. Ur aska och spillror reste sig 2013. Det nya året är här och har brett ut sina vingar likt fågel Fenix. Återstår att se om det är flygfärdigt eller om det lider av lite barnsjukdomar a la JAS.

Färdig känner jag mig i vilket fall som helst, både med 2012 och för dagen.

Rumphugget avslut på årets första träning

Beslutade mig igår tämligen resolut för att strunta i allt vad nyårslöften till mig själv och om-givningen heter. Lovade därför vare sig bot eller bättring, att det skulle tränas mer och hårdare eller något annat heller för den delen. Det var mycket som inte lovades där och då.

Så istället för att idag prata om träning och cykling så svepte jag det sista av gårdagens sekt (jag vet, inte världens bästa sportdryck) och hoppade upp på cykeln för årets första tur. Vädermässigt var förutsättningarna så bra de nu blir en dag i januari. Gårdagens vresiga skyar hade gett vika för mildare väder - ett par plusgrader, uppehåll, ingen blåst och det var t o m så en blev försiktig vintersol tittade fram ett tag.

Blek vintersol över Allgunnen

Det vore väl synd att säga att jag susade iväg på de blöta grusvägarna. Vet inte vilket som sög mest, det blöta underlaget eller min dagsform. Försökte titta på omgivningarna istället. De var grå kan jag meddela.  

I min berömda serie "Torp som behöver kärlek och färg"

har vi nu kommit till del två

Efter någon mil eller så hade jag fått upp värmen. Det gick inte fort men jag var i alla fall på väg. Grusvägen och framtiden låg framför mig. Knät värkte lite som befarat men gav i alla fall inte upp helt även om det gjorde ont när jag försökte ta i uppför. Passerade Lammhult i riktning mot Asa, svängde av vid Strålsund och konstaterade lakoniskt att de som gillar vinter måste sakna en skruv eller två.

Ser ni något vacker i allt det vinterfula?

Inte jag heller..

Så mycket mer cykelfilosoferande hanns inte med. Några kilometer senare i slakmotan upp mot Rösås tyckte jag att det började gå lite väl tungt. Och att cykeln fjädrade på det där sättet den inte skall, ni vet på punkteringsvis. Mycket riktigt, när jag tittade ner började bakdäcket anta felform. Extra surt när jag struntat i reservslang för ovanlighets skull. Blä! Mycket snopet avslut på min runda som var tänkt att bli något längre. Tittade på datorn som visade 26km på strax under timman. Tur i oturen var väl att mr T frågat om jag hade mobilen med mig när jag stack från Aneboda. Den hade jag också tänkt strunta i, glad att jag inte gjorde det. Nu kunde transport tillbaks ordnas.

Under tiden jag väntade letade jag efter punkteringsorsaken. Som väntat, det j-a fulgruset som används nuförtiden. Vet inte för vilken gång i ordningen jag får vinterpunkteringar av små sylvassa stenskärvor. Det sandas inte, det grusas med fotanglar för cyklar!

Nåja, trots ett rumphugget avslut så blev det i alla fall en träningstur, om än kort. Kriget som 2012 var är över men kampen om formen har tagit sin början.

/ J - på krigsstigen