Tempocup, Åryd

- Deltävling fyra med mig som fyra

Någonstans på vägen till Vikensved började det bära åt rätt håll. Förutom att det rent geografiskt är en lämplig riktning att färdas i när man ska till Åryd för att köra tempo så lossnade eländet. Det elände som inlett trampandet. Benen var tvärsura, ryggen irriterad och axeln arg. Jag var mest förvirrad eftersom väder och allt annat var nästan perfekt. Jag hade till och med ätit samt kommit iväg i rätt tid så stressad var jag inte. Gott om tid för uppvärmning. Kroppen ville dock inte vara med innan den blivit varm så inledningsvis fick jag lätt panik och funderade på att vända.

Men förberedelserna kunde ha varit bättre det får medges. När det var dags att "tempofiera" min cykel så gick det åt skogen.  Skitkvalitet på godset i fästet på tempopinnarna gjorde att en av dem helt sonika gick av när jag förtvivlat försökte dra åt den så pass hårt att den slutade att snurra runt styret trots tape och mellanlägg av gummi. Goda råd var dyra, nästan lika dyra som den tempobåge som fick ersätta de nu oanvändbara pinnarna. De jäkla pinnarna är inte använda mer än ett tiotal gånger bör kanske tilläggas. 

Bild i kategorin "så där skall det väl inte se ut"

Och nej - den är inte isärtagbar

In från avbytarbänken ersättaren "PRO Tempo"

Med betydligt kraftigare gods och fler skruvar

Ett varv runt kvarteret fick det bli för att grovt justera vinklar på armstöden. Ytterligare ett varv för att kolla att sadeln satt i någorlunda rätt höjd. Fick nämligen hastigt och lustigt för mig att sänka den något jämfört med tidigare tempoposition. En treminuters "bikefit". Sen var de mekaniska förberedelserna färdiga. Hade inte hur mycket tid som helst. Skulle även hinna montera ett cykelställ vars uppenbarelse var misstänkt likt ett plockepinn.

Men där på den lilla vägen mot Risinge så fungerade det tekniska och även min sega lekamen fick för sig att så sakta vakna till liv igen. Solen sken och med vinden i ryggen susade jag sedan mot Åryd på de långa raksträckorna från Kalmarvägen.

Uppvärmning del 1, det mesta

stod solen för

En mycket platt och snabb del av banan från Risinge mot Åryd

Sju skulle starten gå och några andra icke distanssemestrande själar hade liksom jag hittat till parkeringen vid skolan och idrottsplatsen. Vi var få men de som toppar "tabellen" av tempocupen var där med något undantag. Klaes, Isac och Johan slåss om förstaplatserna och en lika intensiv kamp är det vanligtvis mellan mig, Håkan, Jimmy och nu även Andreas om fjärdeplatsen. Det finns förstås andra som kan aspirera på den platsen men de var inte där. 

Kan ett vevparti vara snabbt? I så fall är det här det

Dagens arrangör och banläggare, Jimmy

Startdags och jag kände mig ovanligt lugn och framförallt mycket bättre uppvärmd än sist det begav sig. Det behövs på den här korta banan som inleds med en slakmota där vinden dessutom låg fel idag. Men trots varma muskler och ett klämkäckt glatt humör fick jag inte igång flytet i inledningen av loppet. Gled enkelt upp till 36, 37 km/h men där tog det stopp. Fortare gick det inte uppför. Där tappade jag tid jämfört med mitt tänkta mål på under tjugo minuter. Ville helst komma över fyrtio kilometer i snittfart och möjligen lyckades jag med det. I skrivande stund vet jag nämligen inte exakt hur lång banan är. Om den är de 13,7 km som den verkar vara så gick det över fyrtio, annars inte. Uppe på "platten" bort mot första vändpunkt flöt det på bra. Fick till och med upp kadensen ett tag. Efter vändningen som gick smidigt och utan bilar blev det en stunds sned medvind vilket drev upp farten. Någonstans där sattes ribban för dagen. Det var roligt att cykla!

Andreas, Isac och Edvin i väntan på start

En minut kvar till jag ska iväg. Stefan som åskådare

Den där känslan jag nämnde i någon tidigare text infann sig. Känslan av att man får någon form av belöning för den kraft man lägger ned, fart och flyt - ett slags lyckorus, cyklighet. En av orsakerna till att man blir velocipedryttare. Man känner sig rörlig och fri.

Det var inte det snabbaste jag kört men känslan efteråt var ändå riktigt bra. Den kraft som fanns disponerades väl och jag var lagom trött i mål. Kände mig inte så matt i benen direkt efter loppet men så här dagen efter är benen dagen efter. Det märktes när jag skulle springa idag efter styrketräningspasset. Det kan i och för sig hänga ihop något med att jag maxade ut viktmagasinet i benpressmaskinen innan dess också. 

Det jag presterade räckte förresten till en fjärdeplats och det var lika jämnt som vanligt bland de tre i täten där Klaes stod som vinnare - igen. I retrospektiv kan ett nylimmat tubdäck ha gjort att tvåan Isac inte kunde få de där sista sekunderna som skiljde dem åt. Enligt initierad åskådare fick han ta kurvan vid utgången till andra "benet" mindre aggressivt för att inte riskera att bakdäcket skulle kavla av. 

På vägen hem löste sig ett problem jag dragits med ett tag. Tack Isac! Nu är min cykel tyst igen. Den började nämligen knaka häromdagen. På det där enerverande viset. Lika välkommet som en näktergal på natten utanför tältet när man campar. Och jag trodde mig ha gått igenom de flesta tänkbara orsakerna. Nytt vevlager monterat, nya pedaler med infettade gängor, klingbultar kollade, vevarmar åtdragna och allt oljat som ska vara det. Men lik förbannat knakade och knirrade det. Bara när jag stod upp så sadelstolpen kunde det inte vara i alla fall. Skönt att kunna utesluta något.

När jag nämnde detta för Isac så sa han bara i förbifarten "kolla snabbkopplingarna". Enkelt och uppenbart och naturligtvis förbisett. Tittade misstänktsamt på mitt framnav under någon kilometer och kunde sen inte hålla mig. Stannade, lossade framhjulet, ändrade spänningen på kopplingen och drog åt den igen. Och se på f-n. Cykeln blev tyst, inget mer knirrande, bara surrandet från en väloljad kedja. I morgon skall den få bekänna färg upp- och ned för Hallandsåsen.

Sen är frågan hur disträ man får vara. Visserligen ska man ha tighta kläder när man cyklar fort och tempodräkter sitter som ålskinn. Men mitt bidrag till minskat luftmotstånd igår var högst omedvetet. Tyckte väl att byxorna satt en aning hårt runt låren när jag tog på dem men tänkte inte mer på det då det fanns annat att koncentrera sig på. Men när jag kom hem och tog av mig kläderna slogs jag av tanke "jaq har väl inte rosa vaddering i häcken?" Och nej, det har jag inte. Den är röd. Mycket röd. Det visade sig att jag lyckats förväxla samt kränga på mig Cs cykelbyxor. Det är banne mig en bedrift med tanke på att det rör sig om ett par damcykelbyxor i storlek medium att jämföra med mina herr i storlek large. Sen är mina brutalt hopsydda på benet efter kraschen sist och inte heller frånvaron av reparation noterade jag. 

Det är kanske det som är girlpower eller att bejaka sin kvinnliga sida. Hur som haver gick det bra igår.

/ J - skribent i skuggan av åsen