fredag 6 mars 2015

Vad gör jag??


Jag fegar ur. Vågar knappt, cykla alltså!


Undrar vad som händer. Att cykla är bland det bästa jag vet som ni känner till. Ändå drar jag mig för att påbörja säsongen. Den där första riktiga, officiella träningsturen vill säga. Cyklar gör jag förstås - på andra vis i mindre omfattning.  

Jag hoppas innerligt att det finns fler som jag. Som tvekar inför något fast man så gärna vill. Det kan gälla allt i livet men just i det här specifika fallet handlar det om cykel. Men översätt känslan till det område som passar dig bäst och du kanske känner igen dig. 

Igår stod valet mellan att spendera två timmar utomhus eller att titta på den starka vårsolen bak en fönsterruta. Jag valde det senare och körde närmare tre intensiva timmar på Idrottskliniken. Intervaller på löpband följt av uthållighetsstyrka vilket avslutades med fler intervaller på stationär cykel. Pinsamt egentligen om man är jag. Min Mtb står där övergiven i boden, kedjad vid väggen trots sin nya sadel.

Det finns förstås bakomliggande faktorer.

För jag vet att det inte kommer kännas som sist. Eller risken är väl att det känns precis som sist vilket inte var så uppmuntrande. Min förra säsong var inte mycket att hänga i granen. Snarare blev jag avhängd bakom en gran om jag inte missminner mig. Jag har förvandlats till något av säsongscyklist igen. Och den nya har inte inletts.

För jag tvekar trots att vädret varit fullt medgörligt i den här delen av världen. Möjligen med undantag för stunden då det regnar utanför fönstret och temperaturen ligger strax över nollan. Det är inte så inbjudande. 

Det ser inte allt för illa ut...


Men ni som rör på er i någon form vet att alla fysiska aktiviteter har en viss instegströskel. Den kan vara lite olika hög beroende på vem som gör vad men den finns där. Den behöver klivas över för att endera tillåta utövande eller i alla fall möjliggöra att de bli roliga.

Den första tröskeln har för mig passerats i gymet där allt numera flyter. Inte alltid helt smidigt men jag är utan tvekan igång efter nästan trettio pass. Därför är det lättare att fortsätta av bara farten.Sen säger den naturaliserade smålänningen i mig att det är god idé att utnyttja tiden på tremånaderskortet så väl som möjligt. Målet är förresten att komma ned under tio kronor per tränad timma.

Men imorgon skall jag våga och det blir cykling oavsett vilken jäkla väderlek det bjuds på. Jag ämnar till och med ta ut racern och trotsa grusmassorna som bygger vallar inne i stan och ge mig ut på landsvägen.

Distansen lär inte bli imponerande men jag längtar att få sträcka ut några mil som en yster häst om våren. Fast det får erkännas de första milen brukar mer likna ett kosläpp. Spattigt och hoppigt.

Om ni ser någon som skuttar förbi på en racer kanske det är jag!


/ J - inser att det gör ont när knoppar brister

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar