Att cykla är att dö en smula

- Hur man lär sig begrepp som anafylaktisk chock den hårda vägen

Med tanke på det tidigare inlägget här på bloggen om Wordfeud har jag förutom några trevliga utmaningar fått några frågor om mitt "nickname" AliasPostmortem och det kanske tarvar en förklaring då det har en aning morbid klang. Här följer en liten bakgrund till mitt val av namn på nätet. En grundläggande orsak är lite mer prosaisk och handlar om att hitta något avvikande på framför allt engelskspråkiga spelsidor som Yahoo. "John" är inte ett helt ovanligt namn på dylika platser där jag förr brukade spela schack. Det gäller således att vara mer kreativ när det finns flera miljoner användare om man vill vara unik. En annan mer speciell förklaring har med näradödenupplevelser att göra.

Därför ska jag nu berätta en historia för er som saknar sensmoral och knorr. Mina vänner har förstås hört den förut men inte alla andra. Den utspelar sig på den tid då håret på huvudet var fylligare än det på bröstet och solen sken varm och klar. Då bodde jag i Lammhult och även då cyklade jag om än inte lika frekvent som nu. Just den här cykelturen började som alla andra med ett tramptag för att sedan följas av fler och kosan styrdes söderut bort från hemmet längs med riksväg 30 för att sen vika av in på länsväg 126 vid Bredhult vidare genom Torpsbruk och Moheda. Det var där saker och ting gick fel, mycket fel.

När jag passerade sågverket i Moheda, ni vet den där stora som täcker nästan halva byn, så stiftade jag bekantskap med en randig rackare. Jag vet inte vad oddsen för att lyckas få in en geting bakom cykelglasögon är men den kan inte vara stor. Jag bar Oakleys "M-frame" och de sitter tämligen tight på huvudet utan större springor för flygande marodörer att utnyttja. Men lik förbannat var den där min sexbenta nemesis.

Vet inte vem som blev mest panikslagen jag eller getingen, jag uppskattade inte alls att känna den mot ögonlocket och höra surret av vingar så nära. Den hann sticka mig fyra gånger under ögat innan jag kunde stanna, få av mig glasögon och vifta bort den. Minns att jag blev stående en stund och funderade på vad som egentligen hänt. Lukten av trä och sågspån var stark och i bakgrunden såg jag en truck som lastade virke på en lastbil. Vardagsögonblick samtidigt som ögat sved som eld.

Visste inte riktigt vad jag skulle göra men kom på att det inte är så långt till Ör där min far och hans fru har en stuga. Jag visste att de skulle vara där för dagen så jag beslutade för att cykla den dryga milen dit. Så upp  på cykeln och på med hjälm och glasögon igen.

Men jag hann inte långt, redan efter några meter började det klia något oerhört i handflator och under fotsulorna en brinnande klåda. Blev förbluffad men tänkte att jag får fortsätta ändå. Försökte hålla lösare i styret och växelvis släppa greppet för att lindra. Det spred sig sen till rumpan. En oerhörd sveda som jag aldrig känt förut. Fick panik, hela kroppen kliade. Pulsen rusade och blodet strömmande genom kroppen, det förgiftade blodet.

Kom ytterligare några hundra meter på väg ut genom Moheda. Sen minns jag bara fragment av det som hände. Det mesta har jag fått återberättat för mig i efterhand. Det jag kommer ihåg är att jag stannade cykeln och började klösa mig i ansiktet för att försöka få upp ögonen som hade svullnat igen. Hela ansiktet var som en stel mask av lim. Läppar, ögon, kinder allt "sköt" ut och svullnade upp. Jag ragglade mot närmsta hus och ringde på. Som tur var öppnade någon. De hade för övrigt sett mig genom köksfönstret och var på väg ut för att hjälpa till eftersom jag tydligen stått mitt i vägen. Såg nästan ingenting längre - dimma. Jag frågade om jag kunde få låna telefonen för att ringa hem. Sen minns jag inte mer.

Det visade sig att en serie slumpartade händelser format sig till en livräddande väv som gjorde att jag inte dog där och då. Att Gustavssons överhuvudtaget såg mig och kunde ringa ambulans var en tillfällighet. Paret som hjälpte mig skulle på middag senare på kvällen och hade tänkt gå och lägga sig för att vila en stund men deras katt hade vägrat att komma in så de stod och spanade efter den när jag kom. De agerade snabbt och ledde mig in köket där jag dunsade ned på en stol. Under tiden var ambulans larmad och på väg tydligen.

Jag förlorade medvetandet efter en stund där vid bordet och ramlade ned på golvet där jag blev liggande. Under tiden hade någon av dem, jag vet inte vem rusat in till grannen som är sjuksköterska för att få hjälp. Här träder nästa slump in. Anledningen till att hon var hemma var att hennes hund vägrade att gå den vanliga rundan runt elljusspåret i Moheda när den skulle rastas. Den hade redan efter några hundra meter stretat emot och helt enkelt inte velat fortsätta så de gick hem igen. Det var en oerhörd tur för min del. Hon var förutom hemma och kunnig även utrustad med kortisontabletter.

De kom inrusande och efter att ha gjort en snabbesiktning av mitt tillstånd sade hon "det är nog ingen mening, - han är borta" Jag inte hade någon puls att tala om, inte som gick att känna i alla fall och andades inte mer. Ett par minuter var jag någon annanstans. De satte igång med hjärtmassage och försökte få i mig de mosade kortisontabletterna för att svullnaden i halsen skulle minska så jag kunde andas igen. Och någonstans där mitt i alltihop kom ambulanspersonalen.

Att få en rejäl mängd adrenalin rakt in i blodet är en upplevelse jag vill slippa att känna någonsin igen! Det var fruktansvärt som om kroppen exploderar, allt hände på en gång. Jag kunde bokstavligen känna varenda blodkärl i huvudet, inne i hjärnan öppna sig och en sprängande huvudvärk vräkte sig över mig. Jag tog ett djupt andetag och hela kroppen ville fly, explodera i handling samtidigt som jag inte kunde röra mig alls. Ljudet av ett markant "plask" när alla kroppens porer öppnade sig samtidigt och formligen sprutade ut vätska i form av svett har etsat sig fast. Blev dyngsur på en sekund.

Minns bekymrade ansikten, lätta slag i ansiktet och frågorna "är du här?" och "hur känns det?" Jag replikerade "det känns som jag ligger på en marmeladsmörgås!" Varpå alla närvarande log då de trodde jag hallucinerade men i alla fall gav någon respons. Lättnaden var påtaglig.

Transporten in till akuten i Växjö var en av de snabbaste sträckor jag någonsin färdats. Trots att jag ömtöcknad låg på en bår med massa syrgas i mig så kände jag hur ambulansen krängde och for över vägen. Försökte artigt småprata med ambulanssköterskan som seden bjuder när man träffar nytt folk. Blev lite märkligt med tanke på situationen.

Väl inkommen till lasarettet hörde jag i bakgrunden att någon sa "vi får nog klippa upp kläderna" varpå jag vaknade till liv igen. Ville skrika "nej för helvete gör inte det!!" - för det var vad jag tänkte. Men det blev svagt mumlande "....eh....nej, snälla helst inte". Var livrädd för att de skulle förstöra mina cykelkläder!! Det var på den tiden det enda par cykelbyxor jag ägde. Istället fick jag hjälp med att sätta mig upp för att få av kläderna. Det var då det uppstod ett lättat skratt i den närvarande församlingen. Mitt "hallucinerande" om marmeladsmörgåsar fick sin förklaring. Min obligatoriska färdkost bestående av en rejäl dubbelmacka hembakt bröd med aprikosmarmelad som energitillskott låg i den mittersta fickan på cykeltröjan, nu rejält mosad. 

Att dö en smula är således inte att skåda ljuset i tunneln utan att stilla somna in på en marmeladsmörgås. Bara så ni vet.

Jag fick ligga kvar på akuten över natten och såg ut som en levande julgran med alla slangar i mig. EEG, EKG, syrgas och dropp och allt annat kul man kan koppla in. Personalen på IVA var lite förvånade över att jag kvicknade till såpass fort. Därför fick jag på kvällen hjälpa till med deras vinlotteri. En smågenerad sköterska kom fram till mig och undrade om jag kunde hjälpa dem med en sak. Javisst sade jag varpå hon frågade om jag kunde dra en vinnande lott åt dem. Jag minns att jag tittade mig omkring och förstod varför. Förutom personalen fanns ytterligare några närvarande med vederbörande var inte kontaktbara överhuvudtaget. Var bara jag som var oberoende och vid medvetande. 

Morgonen efter var det min tur att bli generad. Jag kände att naturen hade sin gång och kroppen påkallade uppmärksamhet. Jag var helt enkelt jäkligt kissnödig. Ringde på personal som direkt kom med ett bäcken. Har aldrig använt ett sånt och runt mig stod tre ganska söta sköterskor och en läkare samt en rad läkarstudenter - mitt fall var tydligen ovanligt och lite unikt. Hm...funkade inget vidare kan jag säga. Bad om att få gå på toaletten istället. Det beviljades efter argumenterande från min sida men för att kunna göra det var hälften av alla slangar tvungen att kopplas ur och någon form av droppställning skaffas fram. Sen fick jag en stadig arm på var sida då jag tydligen inte kunde gå själv. Det blev ett ordentligt projekt och inte fick jag stänga dörren heller. De var rädda för att jag skulle tuppa av igen. Men det gick bra. Att besöka bekvämlighetsinrättningar brukar inte vara några större projekt annars. Första och sista gången jag kissade samtidigt som jag försökte hålla undan en droppslang och konversera två personer med öppen dörr. Också en upplevelse. 

Blev utskriven redan dagen efter tack och lov. 

Getingstucken har jag blivit igen efter det och historien var nära att upprepa sig. Efter det går jag på hyposensiblilisering mot getingallergi och ska nu vara immun. Har gått i snart tre år så bara två år kvar med spruta var sjätte vecka. Sen är jag okänslig för stick för gott!

/ J - gillar inte getinghonung