Mtb-cup # 2

- Rapport från deltävling 2 som gick av stapeln i Strömbergshyttan utanför Hovmantorp

Förväntningarna från min sida på aftonens begivenhet var tämligen lågt ställda vad gäller min egen prestation. Det här skulle bli fjärde gången jag ens satt på en mountainbike den här säsongen och jag hade sovit uselt så trött var jag redan på morgonen. Men cuperna är sociala tillställningar och det är roligt att köra ändå så närvaro kändes "obligatorisk" när nu möjlighet fanns. För att spä på känslan av morgonmisär så regnade till och från hela förmiddagen i Växjö så misstanken fanns att det skulle bli lerbad på kvällen men det lär ju vara nyttigt för hyn. Kruxet är att jag avskyr lera när jag cyklar. Jag vet, det är inte den bästa inställningen hos en mtb-utövare. Men jag är i grund och botten solskenscyklist. 

Men så blev det inte! Regnet upphörde och solen behagade visa sitt runda anlete. Det hade tydligen inte regnat så mycket i Hovmantorpstrakten för banan visade sig vara nästan helt torr när jag provkörde den utom några halkiga partier med fuktig mossa ned mot sjön till. 

Sjödelen av banan vid Strömbergshyttan utanför Hovmantorp

Inför

Dagen hade succesivt bara blivit bättre och bättre. Efter pannkakslunch och en lugn eftermiddag där jag hann se den spännande upplösningen på gårdagens bergsetapp i Girot medan fixade i ordning cykelprylar blev jag hämtad  av Mikael för samåkning till skogen och cupbanan. Han laddar för kommande helgs tävlingar i mountainbikeorientering och såg det här som ett bra genrep för den fysiska delen av förberedelserna. Sen handlar resten om mental styrka, kartläsning och kanske en smula tur. Ska bli intressant att följa både honom och Anders A när de kämpar i skogarna runt Eksjö. 

Ett tag hade jag funderat på att svida om cykeln i "nya skor", lerdäck. Nuvarande sulor består av "RR" ( Schwalbe Racing Ralph) fram och klassiska "RK" (Continental Race King) bak och är för lite mönstrade för att ge riktigt grepp om det är halt. Har ett par halvt utslitna men fortfarande gångbara "Nobby Nic" att sätta fram och ett glesdubbat smalt "Jimmy" bak om det kniper. Den kombinationen biter lite hårdare på mjukt underlag. Lufttrycket lade jag på runt 2 bar vilket visade sig vara vist med tanke på hur loppet senare utvecklade sig. Kliade mig lite i huvudet över dämpartryck bak men tryckte i runt 135 psi vilket är något mer än de 120 psi jag körde med i förra ramen vid liknande terräng. 

Vi kom fram i god tid för att hinna montera nummerlapp, provköra banan samt värma upp. Det var en rolig slinga och ny för mig som inte var med förra året när den gick här. Tydligen var den lite förändrad sen sist men i det här utförandet runt 2,5 km lång. Starten var en grusvägsslakmota på några hundra meter upp mot en högersväng in mot det första skogspartiet med en stig som väldigt skön och "flowig". Banan innehöll också lite klättring som började med en liten brant puckel som gjorde att man tappade fart och sen uppför först på grusväg som sedan övergick i skogsbilväg med makadam som underlag. Slutet var en rolig downhill-löpa utför den gamla skidbacken. Den skulle visa sig bli avgörande på mer än ett vis. 

En av flera träbropassager.

Loppet

Ett femtontal cyklister kom till start och alla de starka åkarna från förra cuptillfället var där. Jag misstänkte därför att det skulle gå fort och med tanke på att några av dem är duktiga på landsväg så kunde det bära av redan från start och det gjorde det! Jag inledde med tekniskt strul. Pulsklockan gick inte igång som jag ville, förbannade skitknappar på Garmin HR70 - den går fan aldrig aktivera när det verkligen gäller! Den struntade jag i men värre var att jag inte fick i storklingan fram. Har spänt främre växelvajer men den verkar behöva justeras lite till. Svor över det och blev en aning stressad när alla andra susade iväg i god fart medan jag vevade på småväxlar. Tappade något tiotal meter redan där. Sen lugnade jag mig snabbt och mina egna ord från innan start ekade i huvudet "jag skall ha roligt!". Tänkte då på ordet "rolig" även på Danska. 

Startklara

Väntan på start och i bakgrunden halvt frivilligt

blivande sekretariat.

Tog därför eget tempo direkt för att inte bränna ut mig. Fem varv skulle köras och det är ingen god ide att få mjölksyra redan på första rundan oavsett hur fort andra kör. Tätgruppen som susade ifrån oss andra bestod såvitt jag kunde se av JönköpingsViktor, Håkan, Henrik, Stefan och Johan. Strax därefter Henrik nummer två och sen jag med Mikael och Andreas och några till i en andra grupp. Kände mig rejält ringrostig och det märktes på stigen de första varven. Körde lite "kantigt" inte riktigt mjuk på cykeln och linjevalet var väl inte uselt men heller inte särskilt snabbt. Tappade därför rygg på Henrik J som låg framför mig och gled som en liten iller mellan stock och sten. 

Sen blev loppet märkligt någon slags solokörning efter en dust eller två med Mikael på varv två och tre. Av täten såg jag inte röken och H lyckades dra ifrån mig och jag avlägsna mig från de närmsta förföljarna. Trenden blev i början att jag tappade en aning i stigningen upp mot slalombacken och på skogsslingan och lyckades köra ikapp utför och på grusvägslakmotan. Inte helt oväntat. Tekniken blev dock efterhand bättre och farten ökade markant i skogen och nedför då jag kunde börja slappna av i nacke, axlar och armar. Åt uppförsbacken var inte mycket att göra åt då benen fick styra farten där. Men jag sparade rätt rejält på varv fyra uppför för att kunna trycka på hårdare på sista varvet vilket jag också gjorde. Jag trodde nämligen att de bakomvarande skulle komma som raketer uppför och planen var att försöka hålla jämna steg med dem för att sedan spurta nedför slutbranten. 

Den avgörande utförslöpan nedför skidbacken. Här i slagskugga i kvällssol.

Det behövdes aldrig då Henrik  tydligen tappat bakom mig och den vita cykel jag såg i ögonvrån istället tillhörde Andreas E. Väl i mål strax under 45 min blev jag förvånad då jag efter ett tag förstod att jag var fjärde man att passera portalen in på teaterborgen. Att Henrik M brutit efter punktering visste jag då han hejade på från sidan redan under loppet och jag hann fråga efter orsaken när jag passerade. Men de andra vad hade hänt med dem? Några av den förhandstippade favoriterna till höga placeringar saknades i målfållan. 

Pampig målfålla, måhända något teatralisk...

Det visade sig att den där nedförslöpan var mer utslagsgivande än man först kunde tro. Två framhjul rök där efter genomslag mot en inte alltför stor men uppenbarligen väldigt vass sten efter samma linjeval. Det blev väl inte den bästa reklamen för att köra superlätta helstela kolfibermonster med stora hjul. Det kändes i den stunden rätt tryggt och sitta på min järnkaminstunga heldämpade XC-hoj med 26" hjul. Är man som jag en aning stadigt byggt och gillar ostmackor som sätter sig runt magen är det bra att ha prylar som håller. Det är snabbast i längden. 

Samling efteråt vid den numera ökända stenen.

Jag var mycket nöjd med loppet. Så mycket snabbare kunde jag inte kört under rådande omständigheter och andras otur gjorde att även placeringen blev bra. Men framförallt var det roligt! 

Efterspel

Målgången och placeringen sköttes på det något primitiva men ytterst effektiva sättet att man ställde/lade cyklarna i den ordning man kom in. Kan inte fallera alls. Sen dags för den numera sedvanliga fikastunden med eftersnack efteråt där loppet dryftas i stort och smått och myter, skrönor och legender uppstår. Ett av de stora samtalsämnet blev "Stenen" med stort S. Den som orsakade mer än en DNF samt ett cykelbyte. Håkan N lånade helt sonika en cykel för att kunna slutföra tävlingen och inte tappa alla poäng i cupen. Ett märkligt sammanträffande var att Calle hade brutit och är den enda förutom H som kör på Eggbeater's* och därför kunde låna ut sin cykel. Så det var nog meningen att det skulle bli så. 

Jag kände mig nöjd med att ha kommit i mål, inte alltför utmattad och såg en positiv utveckling under loppet vad gäller teknik. Men det jag redan vet blev mycket tydligt. Mountainbike är en träningsfråga. Kör man inte mycket så får man inte det där mjuka flytet över sten och rötter i skogen. Det gör att man spänner sig lite armar, axlar och rygg och onödig kraft försvinner. Det blir inte heller samma sorts körning med mycket starka igångdrag på knöligt underlag när man kör på landsväg. Fördelen med min utgångspunkt nu är att det bara kan gå bättre. 

Tyvärr missar jag chansen att öva vidare i nästa delcup eftersom jag kommer att befinna mig i Motala då för att hälsa på min kära bror med familj och förbereda inför Vätternstarten på lördag morgon. I den förberedelsen ingår att höra Vacchi kommentera "Motala Invitational" - veteranloppet och sen se Sverigeeliten i Motala GP som körs på den knixiga banan runt torget och hamnen på torsdagen innan.  

Rent tekniskt lärde jag mig att hantera ilska då mina j-a skivbromsar bitvis tjöt som stuckna grisar. Blir rengöring av dem med brakeclean igen och åtdragning av ok. Återstår att se om det hjälper annars tar jag till sandpapper på skivorna. Sen lärde jag mig även att den nya ramen inte uppträder som den gamla. Överröret är lite lägre bak vilket gör den smidigare vilket är bra. Men den längre länkagearmen och den ökade slaglängden från 100mm till 110mm gör att den "niger" mer och lättare. Det behövs därför mer luft i bakdämparen. Var ute på rejält äventyr två gånger tack vare det. Första vändan körde jag efter ett rejält islag och utlöst spd-pedal på framhjulet ett par meter i övre delen av skidbacken innan jag fick kontroll på ekipaget. Sån spänning kan jag vara utan. Sen måste jag verkligen byta vajer till min lockout på framdämparen som nu inte fungerar något vidare. Kan även konstatera att mitt val av lite högre däckstryck för att undvika punkteringar och genomslag var en god idé. Sen kan konstateras att det så populära RK-däcket som alla rekommenderar tycker jag är skit! Det har klena sidor som känns som de är gjorda av papp och de har nu orsakat mig ett sönderrivet däck och den här turen gick de visserligen inte sönder men de gör att bakänden på cykeln kränger som en orm med epilepsi. 

Dagen som efterhand blivit allt bättre var nu riktigt munter. Och lyckan förstärktes av en märklig händelse. Jag fick tillbaks en nyckel jag inte visste jag tappat! Plötsligt frågades det om någon kände igen en nyckel - och den såg misstänkt mycket ut som min lägenhetsnyckel, den jag använder när jag tränar. Det visade sig att Viktor hittat den i sanden på parkeringen när han skulle ta sig till bilen. Ren slump men en lycklig sådan. Jag blev så glad så jag var tvungen att krama om honom. Fy fan vad jobbigt det hade varit att komma hem en gång till och sakna nyckel. Visserligen bra material till bloggen men ändå. 

Vinnare och tillika nyckelfinnare Viktor.

Sen avrundades det hela med att jag för andra gången i rad vann något på mitt startnummer - det som innan Växjötrampet aldrig hänt. Den här gången ett presentkort på Bike Brothers. Kul, undrar om det inte kan bli t ex powerbars av dem.

Värdechekar får patina av

svettiga cykeltröjor

I skrivande stund ser jag genom fönstret att vädret verkar bli exakt som Smhi förutspått: sol och relativt varmt efter en något kylslagen morgon. Lite vind i form av byar på upp till 10 m/s. Allt ser bra ut inför kvällen stundande tempocupspremiär. 

Har dock inte kört en meter tempo i år så jag måste i eftermiddag innan start skruva på tempopinnarna och byta sadel/sadelstolpe på cykeln. Den måste "tempofieras" lite, en fattigmansvariant på tempohoj. Sen får jag känna på sittställning och dylikt på uppvärmningen ned till Ingelstad. Det får bli som det blir. Huvudsaken är att jag har roligt och det tänker jag ha! I bakhuvudet lurar det faktum att det var på den här banan jag slog personligt rekord förra säsongen då jag för första gången körde över 40 km/h med 40,9 km/h i snitt. 

Återstår att se hur det går idag!

/ J - i return of the mountainbiker, episode II

* Pedaler från Crank Brothers för dem som inte vet. De är inte kompatibla med klossar från SPD så vitt jag vet.