söndag 26 maj 2013

Uppvidingetrampet 2013

- Tredje gången gillt?


Då var det dags igen. Det är tredje året i rad som jag kör detta förnämliga lilla korparrangemang med start och mål i Åseda. Jag har en speciell relation till Uppvidingetrampet då det var det första motionslopp jag körde på landsväg överhuvudtaget och tillika premiär för det här med klungkörning. Som gammal Mtb-åkare har alla tidigare eskapader utförts på någon form av mer eller mindre ojämnt underlag i skogen och vanligtvis ensam eller i små grupper. Så det här med folkmassor på cyklar är relativt nytt för mig sen ett par år tillbaks. 

Raceklar springare om morgonen

Eftersom jag hade förmånen att kunna samåka med en bunt trevliga herrar från Lammhultcyklisterna så kom jag inte bara till rätt ställe utan även i god tid innan start. Mycket praktiskt må jag säga. Sen hade jag själv varit förutseende nog att plocka i ordning det mesta i utrustningsväg redan kvällen innan samt gå igenom cykeln. Allt för att undvika obehagliga överraskningar. 

Det svåraste momentet, nummerlappspåsättning, avklarat

Och för ovanlighetens skull fungerade det tekniska med dator, pulsklocka och telefon-gps som det skulle  vilket jag inte är bortskämd med. Datorn var till och med inställd på rätt tryck samt höjd över havet. Åseda är beläget 243 m ö h till skillnad från de 162 som min vanliga referens Helgasjön ligger på så justering var nödvändig för att höjdmätningsfunktionen skulle visa rätt. 

Bra dator på dåligt styre

(för)Loppet
Som vanligt var det masterstart bakom långsamcyklande lokalkändis den första kilometern. Sen släpptes klungan uppe vid riksvägen under övervakning av lagens långa arm och vi for som yra höns  i riktning mot Fagerhult. Det märkliga inträffade denna lördag att vädret var exakt som Smhi utlovat redan tre dagar i förväg. Det vill säga uppehåll med växlande molnighet och solglimtar som blev alltmer sammanhängande varefter dagen fortskred. Tyvärr hade de rätt även om vindarna. Det blåste riktigt hårt bitvis och från den i de här trakterna ovanliga riktningen nordost. Det innebar bland annat att de vanligen medvindsbetonade slutrakorna och slakmotorna från Nottebäck in mot Åseda skulle bli tuffare idag än vanligt. 

Uppvidingetrampet 2013, tror inte det blev deltagarrekord
men några hade hittat till Åseda

Det börjar närma sig startdags

Även delar av inledningen var aningen blåsiga. Den första milen bär utför och det brukar finnas ystra fålar som är dragvilliga så det brukar gå fort i början har jag lärt mig. Jag minns första gången jag körde här och hamnade längst bak i klungan eftersom jag var såväl ovan som blygsam och hade fullt upp med att ens ligga på rulle när gummisnoddseffekten verkade fullt ut. Även idag skuttade vi iväg som kalvar på grönbete och farten gled en bit över de fyrtio. För en gångs skull avhöll jag mig från att av misstag glida fram i tät och ta onödiga förningar i förtid. Dock vet jag faktiskt inte riktigt vart i klungan jag befann mig då den snarare var ett långt led i blåsten än en samlad trupp och jag lät bli att titta bakåt. Sneglade då och då på klockan för att dricka och äta i tid. Som många andra har jag en tendens till att glömma det när spänningen stiger i leden. Det kan straffa sig senare har det visat sig. 

Efter någon halvtimme kände jag att jag fått den uppvärmning som borde föregått starten och benen lät meddela att de tänkte hänga med tills vidare. Linimentet jag fått av Anders visade sig vara bra och känningarna i knät uteblev. Konstaterade även att mitt klädval var perfekt, vare sig för kall eller varm i mina korta byxor och kort tröja - dock med dubbla linnen under. Tittade mig omkring och väntade på att loppet skulle börja på riktigt. Några cyklister från High Chaparral och några till stod för farthållningen. Jag gled upp mot täten i väntan på att något skulle hända. Och efter svängen i Fagerhult mot Grönskåra blev det mer fart på tillställningen. 

Två cyklister ökade farten och kom loss, en kille i Nässjö cykelklubbs gulröda färger och någon grönklädd från Värnamo/HC. Jag låg i tät på klungan i vänsterspår eftersom det går uppför efter svängen och beredskap var av godo. Funderade ett ögonblick på hur jag skulle göra - om jag skulle täta luckan eller ej. Benen kändes bra så det var en möjlighet. Bestämde mig för att låta det hela bero ett tag och låta de två kriga själv eller låta någon annan krympa avståndet som stadigt växte. Men det var det ingen som var villig att göra. Då var det dags för handling. Matade i tyngre växel och ställde mig upp och tryckte till. Fick en idé om att det var rätt att stöta upp mot täten istället för att närma mig långsamt och med värdighet. Såg i ögonvrån att Henrik följde med och att någon i grönt hängde på hans hjul. När vi kom ikapp de två i täten så väste någon av dem att vi skulle fortsätta dra. Mindes att jag funderade på varför jag skulle göra det. Ansåg inte att det var någon bra plan att göra det överhuvudtaget i ett så tidigt skede i loppet. Vi hade bara kört en halvtimma än och jag hade en plan att köra lite fortare i backen vid Granhult efter halva loppet om jag förmådde. Jag gillar av någon anledning lutningen på den. Men när jag sneglade över axeln gick det upp ett Liljeholmens, klungan var inte kvar! Den trogna långa svansen hade på ödlevis släppt och levde nu sitt eget liv. 

Det visade sig att vi var åtta som kom loss varav fyra Lammhultscyklister, två i gröna HC-ställ, Nässjöcyklisten och en herre i rött. 

Tämligen omgående fick vi igång ett bra samarbete som sen löpte på. Vi utökade avståndet till de bakomvarande och jag hade ingen aning om vi var förföljda eller ej. Men farten klättrade en bit över fyrtio och ibland lite till så skulle de ikapp fick de trycka på ordentligt. Efter en stund lugnade vi oss som det plägar bli och fann en rytm och gick runt i stadig sjutakt. Herrn i röda kläder som jag tror heter Axel orkade inte riktigt bidra i de farterna och stod över. Själv kände jag mig rätt stark och tog mina förningar. Hade någon liten schackning ett tag och försökte kurade ihop mig till en kanonkula över cykeln där jag för tillfälllet låg bakom Henrik. Tänkte att de blå ränderna på hans skor såg rätt bra ut när solen tittade fram och lyste på dem och att jag önskade att han var större. Inte mycket till skydd där bakom inte. 

Efter backen vid Granhult som är turens största så piggnade jag till igen. Benen var inte döda de behövde bara väckas, Zombieben. Jag var med och ökade farten uppför varpå herr röd åkte av och sen var vi sju små dvärgar som strävade vidare i granskogen. Jag försökte samla lite mental kraft samt hälla i mig en gel inför slutklämmen eftersom jag ända sedan starten räknat ut att det skulle bli besvärliga förhållanden på de evighetslånga rakorna efter Nottebäck. Det stod klart sen länge att det var vi sju som skulle komma först till Åseda. Vinden var byig och riktigt envis och vi hade legat i utbrytning länge. Ingen av oss var väl helt pigga i benen misstänker jag. Men så fick jag den dumma idén att med min kroppshydda öka farten i det första större motlutet efter Nottebäckskrysset. Det visade sig fungera överraskande bra då några fick det kämpigt och jag fick en lucka på några meter. Den växte något på väg uppför och det hela kändes rätt bra. Det vill säga till jag försökte ställa mig upp för att öka farten samtidigt som det kom en kraftig vindstöt. Farten dog abrupt och min kampvilja med den och strax efter var de andra ikapp mig. Dock några färre än förut. Tyvärr var det två LC-cyklister i Marcus och Mattias som åkte av. Återstod Henric och jag som kunde försvara de orange och grå färgerna i tätgruppen.

Med hjälp av H planerades en liten kupp som gick ut på att jag skulle försöka rycka i nästa backe också. Det gick väl sådär. Det vill säga jag ryckte och fick upp farten men problemet var att de gällde de andra också som samarbetade bra och hann ikapp mig rätt fort. Jag gjorde några småryck till därefter mest för att känna på mina egna ben och för att se vad de andra kunde tänkas hitta på. Inget på ett tag skulle det visa sig. De lät mig hamna i täten jag sänkte därför farten. 

Rycket kom sen från en av de grönklädda precis innan sista vänstersvängen in mot samhället. Henric följde efter och jag försökte täta. När jag kom ikapp dem vid rondellen hade jag Nässjöcyklisten på rulle och han skarvade direkt och startade spurten strax efter järnvägen. Vi andra hakade på men förmådde inte komma ikapp. Jag fick upp farten den sista biten men ovan vid spurter som jag är lyckades jag inte få ut all kraft som återstod i benen. Henrik lyckades försvara sig med ett framhjul och kom tvåa och jag kom därefter som trea.


Den som kom först...Patrik H

Åter i Åseda
Väl i mål kände jag mig mycket nöjd med dagen. Arrangemanget var utmärkt, vädret nu strålande och mina ben inte helt döda. Så mycket fortare hade jag inte kunnat köra och samarbetet i utbrytningen hade varit bra. Det var även ett förträffligt konditionstest inför kommande Vätternrunda och sub 8.30. Till och med bilisterna hade varit vänliga och tillmötesgående. Inga obehagliga incidenter eller omkörningar i vår grupp i alla fall  tvärtom så visades hänsyn för det mesta. Vill även passa på att ge en liten extra eloge  till de trevliga funktionärerna. 

Sen inträffade det förunderliga att jag vann något på mitt startnummer för tredje gången i rad på kort tid. Den här gången för det nog med sig att jag kommer att leva på korvmackor ett tag.

Högvinst?


Dagens och kanske morgondagens vinnare!

Efteråt fanns även tid att prata med andra glada cyklister och det är något som alltid livar upp. Och mest imponerad blev jag inte av oss vuxna utan av Linus, 11 år som trampade 70 km. Och det var inte första rundan kan väl tilläggas. Det gjorde jag fanken inte i hans ålder även om jag cyklade en hel del. 

Sen skrattade jag gott när jag förstod att en kvinna jag bytte några ord med var samma person som den  "mycket bestämda kvinna" jag tidigare hört talas om som styrt upp andraklungan på ett utmärkt sätt. Någon klubbkompis sade att hon påminde så mycket i tonfallet om hans fru att han kände sig nödgad att lyda. Det bör dock påpekas att han tyckte att det var ett ytterst kompetent ledarskap som visades. 

En anonym vindjacka visade sig...

...dölja en rätt speciell teamtröja - Sub XX, 
Sveriges snabbaste tjejer runt Vättern. 

Nu var det kanske inte så konstigt då damen ifråga var Åsa från Kalmar som har gedigen erfarenhet och cyklat i många år samt är medlem i gruppen av Sveriges snabbaste kvinnor runt Vättern, sub XX. 

Dagen gav mersmak men det blir nog inte så många fler tillfällen till motionslopp innan Vättern för min del. Men någon tempocup till ska hinnas med och en räcka rejäla träningspass samt ett par långrundor. 


/ J - tredje gången trea

6 kommentarer:

  1. Tack för en trevlig förmiddag i sadeln.
    /Nässjöcyklisten

    SvaraRadera
  2. Tack själv och på återseende! :-) Kanske på Lammhultstrampet?

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha, ha... det var rolig läsning. Vi kanske ses framöver. "Den mycket bestämda kvinnan" det ska jag ta med i mitt CV.
      Kör försiktigit!
      Åsa

      Radera
    2. Jo, jag drog på smilbanden när jag hörde den formuleringen! :-)

      Radera
  4. Då kan jag berätta att Sub XX snabbgrupp drog runt VR 2013 på tiden 8:17 tim där jag var med ända in i mål. Nästa är blir jag ännu vassare! Nu väntar Ölandsrundan första söndagen i sept 120 km.
    Åsa

    SvaraRadera