torsdag 16 maj 2013

Tempocup 1

- Nu har det tävlats igen


Igår var det dags för veckans andra kraftprov och den här gången på betydligt slätare underlag och med mindre stigning än i tisdagens Mtb-cup. Det var premiär för årets tempocup och ansvarig banläggare för första deltävlingen var Stefan C som använde sig av förra årets utmärkta bana i och utanför Ingelstad. Jag tycker det är en riktigt bra bana men är kanske är en smula partisk på den punkten eftersom jag slog personligt rekord där på sista deltävlingen 2012. Sträckningen är tillika slagfält för årets KM då två varv kommer köras plus sex varv på den korta slingan runt naturbruksgymnasiet vilket kommer att bli intensivt.

Men nu var det två "långa" varv som gällde. Varvet är strax under 17 km vilket ger 33,7 km att avverka i ensam kamp mot klockan, sig själv och surnande benmuskler som skriker åt en att lägga av.

Genomgång av bana där Stefan försöker förklara
hur man håller höger hela tiden

Det var ingen enorm folkmassa som samlades på Växjövägen men ett anständigt startfält både vad gäller antal och bredd. Extra roligt var att det fanns ett par yngre förmågor i olika åldrar samt att damklassen blev en hård tvekamp.

En del cyklar är mindre än andra

Mina förberedelser bestod i att tidigare på dagen meka febrilt med min racer för att montera tempopinnarna. Det är lite trångt om saligheten på styret så man får nästan använda skohorn och bända dem på plats bland alla vajrar. Jag kompletterar pinnarna med en sadelstolpe av enklare slag med sadel monterad annan vinkel än brukligt. Jag sitter lite högre upp, längre fram och den är lutad något framåt. Vinkeln på sadeln gör att jag nästan glider av om jag inte har press på pedalerna. Det är dels för att tvingas få extra tryck men även för att vissa, ska vi kalla det anatomiska detaljer, ska få mer plats och inte klämmas. 

Tempofierad linjehoj och ja, sadeln lutar

När det var dags att bege sig stoppade jag adekvata insexnycklar av kraftigare slag i bakfickorna för att kunna justera sittposition och dra åt tempopinnarna om de lossnade under uppvärmningen ned till Ingelstad. Att göra det någon timma innan start är väl inte helt perfekt men det har varit lite hektiskt på sistone. Men det mesta verkade fungera och sitta fast så jag behövde inte göra några ytterligare insatser på det tekniska området. Jag hade bestämt att köra till musik den här gången så lurarna var i öronen och dolde i viss mån vindbruset. Ganska snart märkte jag att kroppen inte tänkte ge huvudet några som helst statusrapporter om dagsform då jag vare sig kände mig särskilt trött eller pigg. Vädret spelade också spratt då det var motvind hela vägen till Ingelstad och jag körde rätt långsamt på lätta växlar. 

Efter ett litet tag började det anlända fler cyklister till samlingsplatsen hemma hos Stefan och efterhand växte antalet till en liten skara. Med tanke på deltagarna såg det här ut att kunna bli en hård batalj. Men det  jag gillar med tempo är att man kör mot sig själv i första hand. Det spelar mindre roll vilken fart alla andra håller. Jag kan bara pressa ur det sista ur musklerna. Sen finns inte så mycket att göra åt att andra kör fortare eller eventuellt långsammare. Det är inte mycket till taktik som kan gå fel. Det som kan göras är att feldisponera krafterna i relation till banan under loppet förstås.

Cyklisterna börjar anlända

Och några till på ingång

Efter genomgång av bansträckning och lottning av startordning så rullade vi gemensamt bort till start- och målplats vid lantbruksgymnasiet. Först iväg var damklassen sen tror jag att jag startade som nummer åtta eller något liknande. Allt kändes väl rätt ok till ett par minuter innan start då saker börjar krångla. Mina hittills mycket väl fungerande växlar slutar fungera som jag vill. Det gick inte att få i de tre tyngsta växlarna vilket är är mindre bra på ett tempolopp. Smått hysteriskt börjar jag fippla och dona med justerskruvar och vajrar. Till slut lyckas jag åtminstone få fanskapet att växla hjälpligt men bara om jag verkligen inte la något tryck på pedalerna alls. Samtidigt ropas det att "det är din tur nu". Femtio sekunder till start och jag lyckas slita upp mp3-spelaren som stängt av sig, få fram telefonen för att starta Endomondo i brist på annan GPS samt nollställa cykeldatorn. Däremot får jag som vanligt inte igång pulsklockan. Garmin har lite att jobba på där, man får inte vara stressad när man skall starta en HR70. 

Några deltagare innan start

Iväg kom jag i alla fall och inledningen var väl sisådär. Första "benet" av den smått kvadratiska banan innebar vind som i huvudsak var sida/med. Den inledande backen jagade upp mig i runt 55 km/h och jag försökte sen hålla uppe farten så  länge som möjligt ut på de efterföljande rakorna över de öppna fälten. Beslutade mig dock ganska tidigt för att inte ta i för mycket första varvet. Vinden som jag känt på hela vägen från Växjö när jag värmde upp var lurig. Det friskade i bra mycket i byarna och jag visste att vid de öppna partierna vid Nöbbele samt slutsträckan in mot Ingelstad på gamla Växjövägen tänkte den överfalla mig. 

Strax innan Tävelsås började jag fippla med datorn som visade sträcka när jag ville se snitt. Upptäckte då en nackdel med den - man måste med knapptryck cirkulera genom alla fönster för att komma till det man önskar vilket är svårt när man samtidigt försöker köra så fort man förmår i byig vind. Till slut gick det och där tappade jag troligtvis de sju sekunder jag behövt på slutet. 

Om det var hörlurarna, vinden eller micklandet med datorn som först gjorde att jag inte hörde det karaktäristiska "swosch, swosch, swosch"-ljudet av täckta kolfiberhjul eller kombination av allt vet jag inte. Men plötsligt kom Isac susande i godan ro säkert tio kilometer snabbare än jag. Ibland kan man bli lite stressad av att bli upphunnen men av någon anledning brydde jag mig inte så mycket om det den här gången. Ändrade vare sig fart eller kadens utan såg mest honom segla iväg med spinnakern hissad och återgick till mitt eget gnetande i min egen lilla bubbla av protesterande muskler.

Som väntat blev det djävulskt tungt när man svängde av från Tävelsås för att börja återfärden mot Ingelstad. Precis efter korsningen är det ett svagt motlut som sen följas av en mindre nedförsbacke. Av den senare märktes inte ett dugg utan farten sjönk snarare då vinden tog sats där. Sneglade på datorn och såg att farten i slakmotan upp mot Nöbbele efter ytterligare någon kilometer dök ned mot 31 km/h. Inte bra alls när man som jag siktade på ett snitt runt fyrtio. Idag var ingen rekorddag helt enkelt men tänkte på att försöka ha så kul som möjligt. Vilket i och för sig är en bedrift när lungorna svider och musklerna värker. 

Musik var inte dumt att köra till när man började få ont och svårt att hålla rytmen. Tyvärr hördes det inte så mycket som önskat över vindbruset trots högt uppskruvad volym. Receptet blir att skruva upp ännu högre nästa gång. Det märktes att det var en fin afton väderleksmässigt då vi mötte ett antal cyklister av olika kategorier på väg åt motsatt håll under vår varvbana och alla lät de som Al Jourgensen, märkligt. 

När jag passerade för varvning kändes det ändå som det kunde gå vägen. Att överleva alltså. Det här med att köra fort började kännas knepigt. Kroppen som på uppvärmningen varit så hemlig med hur den kände sig gav nu klart besked om att den inte alls tänkte tillhandahålla den kondition jag önskat. Så jag var tvungen att köra på styrka och matade därför i tyngre och tyngre växlar istället för att hålla bra kadens. Den tidiga nedförsbacken gick fortare andra varvet och jag hamnade strax under 60 km/h där. Sen låg jag på de tyngsta växlarna och matade ett tag. Bitvis gick det riktigt fort på 53-11. Körde själv förbi några stycken när jag ändå höll på. 

Efter andra svängen upp mot vinden blev det besvärligt. Jag hade nämligen sneglat på snitthastigheten strax innan dess och sett att jag hade chansen till nytt rekord i alla fall teoretiskt. Men jag insåg förstås att det skulle innebära att jag måste ligga över 41 km/h mot vinden och i slutet av loppet. Det sägs att hoppet är det sista som överger människan men jag kan tillägga att om människan befinner sig på en tempocykel så behöver det understöd av ett par rejäla lårmuskler för att inte lämna skutan tidigare. Och mina började så sakteliga överge mig vid det här laget. Det är då som pannbenet träder in. Och det hjälpte mig i mål men inte så snabbt som önskat. 

Fint kvällsljus efter målgång

Fick i efterhand höra att jag låg fyra vid varvningen. Det blev också min placering i mål. Det är en placering jag är nöjd med särskilt om man betänker vilka meriter de som kom före mig har. Sluttiden blev 50 min 7 s så hade jag inte krånglat med datorn hade jag troligen krupit under min tänkta "50-gräns". Sensmoralen blir därför "krångla inte med da...eller nej, kör fortare för f-n!"

/ J - håller eget tempo

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar