Växjöloppet 2013

- Ibland blir det inte som man tänkt sig

Jaha, löpning är väl egentligen inget för mig och det bekräftades delvis idag. Men nu hade jag sprungit några mil i år och till slut bestämt mig för att ställa upp i Växjöloppet. Och eftersom formen kändes i vardande för några veckor sen så ändrade jag min ursprungliga målsättning att förbättra mitt förra resultat och springa under 50 min till att slå personligt rekord. Under 45 min var tanken. 

Ur led är tiden och även bilden, i mål...för sent

Den planen höll inte alls!

Dagen började ytterst bra. Sov länge och faktiskt riktigt gott vilket är en utmärkt grund att bygga på. Laddade sen lite lagom med en lätt men sen frukost/brunch runt halvelvatiden. Starten skulle gå vid ett. Gick ett varv runt huset hemma för att känna lite på vädret i syfte att underlätta klädval och passade på att justera bandet till mp3-spelaren. Det mesta kändes bra och jag lyckades komma iväg ungefär vid den tid jag tänkt mig och märkligt nog med de attiraljer som behövdes. Strålande väder och kanske årets hittills varmaste dag. Nere vid starten i Strandbjörket var det rejält med folk, både löpare och soldyrkande barnfamiljer och några pensionärer som matade ändor...änder. 

Löpare och följeslagare och annat löst folk vid start/målområdet

Det gick smidigt att få tag i nummerlappen och sen började eländet. Att få på fanskapet på tröjan. Spelar ingen roll om det är cykling eller löpning, tävling eller motionslopp. Jag fasar alltid lika mycket inför det momentet. Springer hellre en mil till. Döm om min förvåning när det faktiskt gick rätt fort och smidigt! Eller ja, jag trodde det till jag upptäckte att jag trots varsamhet hade satt ihop fram och baksida av tröjan med två av säkerhetsnålarna. Bara att börja om med min usla finmotorik och mjuka lågkvalitetssäkerhetsnålar från helvetet. 

Nummerlapp fastsatt, dessvärre rakt

igenom tröjan!

Inledde sen uppvärmningen med lite jogging. Först bort till vattentorget där en glassätande vän avnjöt säsongens nyhet saltkaramell. Vederbörande tog hand om överdragsjacka och annat smått och gott. Benen kändes bra, möjligen en aning känning i vänster vad men det gick att nonchalera. Av den fruktade tröttheten jag haft i kroppen i några dagar fanns inte ett spår utan kände jag mig tvärtom tämligen pigg. Gjorde därför några små rusher och körde lite höga knän och annan hurtigt.  Sneglade på klockan och såg att det närmade sig start, en kvart kvar. Hade tryckt i lurar i öronen och körde min vanliga löpblandning än så länge på rätt låg volym.

Småjoggade bort till Café Fontaine som början på uppvärmning

Tittade ut över folkhavet som omgav mig och njöt av solen som strålade ikapp med mitt leende. Jodå, det här blir bra. Strulade lite med pulsklockan som först inte ville reagera på knapptryck men fick den till slut i rätt läge vid rätt tid. Även tekniken verkade vara med mig idag. Jag konstaterade där jag stod och småstretchade vaderna att det här kan bli en bra löptur och att jag kan få valuta för mina pengar.  

Inte så mycket folk på startplatsen

en timma före start men desto mer sen

Nu bara minuter kvar. Fast jag kände mig kolugn så jag på klockan att pulsen ökat, 102 är lite högt för normal puls. Folk runtomkring började få något mer bestämt i blicken och hela massan rörde sig lite framåt. Inte bara jag som var sugen på att ge sig av. Det är något visst med stämningen minuten före start. 

Så gick då äntligen starten och kön ringlade iväg uppför den första inledande minibacken. En vacker syn med så många löpare på språng. Framför och bakom mig, vid sidan om, överallt huvuden som påminde mig om en skock tjurar. "så många tjurskallar vi är" tänkte jag och tydligen delade jag synen med mannen till höger som småskrattade åt mig. Flocken betade kilometer och idisslade tid. 

Någonstans där i början tog slutet vid. Det var tjockt med folk och det fanns i stort sett ingen plats att avancera alls. Första kilometermarkeringen vid svängen bort från Växjösjön nåddes på 5.30. Visserligen hade jag tänkt öppna lugnt men goda råd började bli dyra. Andra och tredje kilometern började jag zick-zacka vilt och försökte samtidigt inte att springa för mycket i skogen och vid sidan av vägen för att inte tappa kraft. Svårt att få rytm med så många förflyttningar i sidled och att behöva anpassa steglängden hela tiden. Blev ofta så att jag sprang lite för fort när jag passerade någon för att sedan springa aningen för långsamt när jag hamnade bakom andra löpare. Är inte stark nog för att springa tio kilometer intervall på bra tid. 

Inte förrän vid asfalten efter Bäckaslövs våtmark fanns det möjlighet att ta ut stegen, hitta sin egen rytm och välja eget spår så det gjorde jag. Mötte där en glad Peter S på cykel och vinkade. Kände mig stark, slutade att jogga och sträckte ut i löpning ett tag. Sen var det fullt med folk igen. Längs hela skogsvägen som övergår till cykelväg och bredare stig längs med sjön ormade sig kön. Där i bokskogen passeras 5 km-markeringen som jag hade hoppats se efter 23 min eller däromkring. Nu stannade klockan på strax under 26 min istället, skräp! 

Jag inledde en liten offensiv på lerigt sidospår tillbaks mot civilisationen och tunneln under söderleden. Skådade inte ljuset i slutet av den men väl Växjösjön. Det var en hel del publik där i kurvan och jag kunde se att de applåderade ljudlöst och hejade så jag log tillbaks men jag hörde inget. Hade tidigare skruvat upp ljudet ordentligt på spelaren för att inte behöva höra min egen tunga andhämtning. Den var fortfarande kontrollerad, men ansträngd. Promises med Nitzer Ebb ekade i takt med pulsen. Pulsklockan löpte amok och visade att jag stadigt låg strax under 170 slag. 

Fri väg men inte så många kilometer kvar. Vid Södra skogsägarna hade någon vänlig själ placerat en skylt som upplyste om att tre kilometer återstod. Dags att försöka putsa tiden så gott det gick. Klockan hade precis passerat 35 min så jag insåg att mitt mål att springa under 45 var rökt. 4.20 tempo var ungefär vad jag klarade den sista biten. Hade lite tur och hittade en bra rygg att följa fram till Kampen och simhallen. Sen ökade jag farten därifrån och in till mål.

Största delen av banan är riktigt vacker, här den sista biten

innan mål

Några löpare som gått i mål

En del tröttare än andra

Tiden blev vad den blev. Pulskurvan visar att så mycket mer kunde jag inte ta i. Men onödigt mycket kraft gick åt till att springa i sidled, hoppa över stock och sten samt småspurta när folk skulle passeras. Till nästa år tänker jag nog vässa armbågarna lika mycket som  konditionen. Det lär behövas när jag ska tränga mig fram i startleden. Det värsta var att jag tyckte att jag stod relativt långt fram vilket jag naturligtvis inte gjorde. En något dyrköpt läxa då jag passerade en målflagga men missade ett mål. 

/ J - på språng

PS. Jag tänker springa fortare. Tror nästan att jag ska göra det nästa vecka faktiskt. DS